Den svenska ”fattigdomen” — en fråga om attityd?

Posted on 14 juni, 2012

1


KRÖNIKA: ”Jag har det kärvt nu, men jag är inte fattig.”

Det handlar om en attityd. Man har det kärvt och man arbetar för att ordna upp livet. I kvälls- och dagstidningar har vi under våren haft en stor fattigdomsdebatt.

I Per Anders Fogelströms roman Sommaren med Monika blir Monika med barn. Hon och den unge Harry har haft en härlig äventyrlig sommar. Men på hösten kommer baksmällan i form av en oönskad graviditet. De tvingas söka sig en lägenhet. Han börjar jobba istället för universitetsstudier. På kvällarna läser han en kvällskurs för att kunna avancera i företaget. Svenskar som romanhjälten byggde landet. De hade det dåligt ställt, men de kämpade vidare.

Denna trägenhet, att bita ihop, misströsta då och då, men ändå fortsätta. Att försaka besöket på caféet för det essentiella, vilket t.ex. Monika i boken inte gör.

Det är det där försakandet för en bättre morgondag som man sällan ser i den svenska debatten. Istället talas det om fattigdomen.

I Svenska Dagbladet berättar man i en artikel om Lisa. Sen hon blev brutalt nedslagen har det gått utför i hennes liv: ”Sedan dess har hon till och från haft psykiska besvär och, som hon själv beskriver det, harvat med sjukskrivningar och vikariat.” Läs artikeln ”Man känner sig som en skit när man är fattig”.

Hon är ensamstående, har skulder och har råd med ytterst lite. Hon prioriterar sin sons behov framför sina. Hon skäms över sin situation och är arg på politiker som inte förstår hur illa hon har det.

Nu går hon till kyrkan och får hjälp. ”Lisa har fått viss ekonomisk hjälp, och kanske ännu viktigare mänskligt stöd.”

Jag vill inte bortse ifrån att väldigt många, som Lisa ovan, har det svårt ekonomiskt. Men att kalla dem för fattiga blir väldigt konstigt. I Sverige är man enligt Rädda Barnen fattig enbart för att man går på socialbidrag.

I SvD-artikeln ”SL-kortet är en lyxvara för många” berättar Torbjörn Hjort, docent på Socialhögskolan vid Lunds Universitet, vad socialbidraget ska täcka:

Det finns en riksnorm,beslutad av riksdagen, för vad socialbidraget ska täcka. I den ingår livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon-, radio- och tv-avgift, boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

Är jag fattig för att jag har råd till de ovan nämnda sakerna? Hjort tycker att internetabonnemang även borde ingå.

Nu är mitt problem inte vad en socialbidragare har råd till eller ej, utan diskussionen i debatten om vad fattigdom är.

Sakine Madon skriver i sin krönika ”Fattigdomen offer för fejkjournalistik” att det skeva perspektivet beror på att majoriteten av journalisterna är ur från medelklassen:

Själv tror jag att även klassaspekten spökar; gång på gång görs fattigdomsreportage där journalister från medelklassen inte tycks förstå att det finns värre fattigdom än att inte ha råd med märkesjeans, ost på Seven Eleven eller att behöva sälja en centralt belägen lägenhet.

Det hon ondgör sig över är fattiga Frida som Aftonbladet skrivit om: ”Frida har inte råd med mat”. Frida har en förslitningsskada och påstås behöva stjäla toapapper.

Vad Madon kritiserar är viktigt och pekar på hur urspårad debatten kring fattigdom är. Det som visas i granskningen är att till och med en person som Frida med sin bostadsrätt i centrala Malmö tillåts att kalla sig fattig. ”Nu kommer hon att tvingas hyra ut sin lägenhet”, skriver journalisten Ida Gustafsson i Aftonbladets artikel.

Varför inte sälja sin bostadsrätt, som Per Hagwall frågar sig i blogginlägget ”Fattiga Frida förmögen”?

Tittar man vad andra lägenheter i samma läge går för så borde den kunna dra in en knapp miljon. Eftersom den köptes för 486328 kronor blir vinsten sådär en halv miljon. När banklånen är betalda och skattmasen tagit sitt finns alltså 400000 kvar (plus den kontantinsats hon gjorde då hon köpte den). För 250000 betalar man enkelt en ny etta i förort kontant och har därefter pengar över för att försörja sig på försörjningsstödssnormen i två år.

Samhället har sina orättvisor. Vissa har det svårt. Och media ska granska samhället. Men människor har också ett ansvar att inte se sig som dömda till fattigdom, utan att arbeta för att förbättra sin situation. I Sverige är t.ex. utbildning gratis. I olika delar av landet ser arbetsmarknaden olika ut. Kanske måste man flytta?

Människor går igenom svåra perioder i sitt liv, då allt är kärvt och jävligt. Vissa har det bättre än andra. Men media skapar en skev bild när de tillåter begreppet fattigdom urholkas till att man är fattig bara för att man inte har råd till en dagstidning.

På frågan om studenten Erik är fattig svarar han föredömligt:

Det beror väl på vad man jämför med. Jag är i alla fall långt ifrån rik. Samtidigt försöker jag tänka att det är värt det, att en bra utbildning kommer att löna sig i framtiden.

Annonser
Posted in: Krönika